FOLKUNGATRÄDET
— Det är junker Magnus — hviskade Jutta och kröp ihop.
— Du brukar annars skryta om god nattsömn — sade Valdemar med ovanlig köld.
— Jag bedyrar, det var inte min afsikt att bespeja dig.
— Något sådant kan heller aldrig falla mig in. Hvarför jämt bedyra så mycket i onödan?
— Jag har letat efter dig, Valdemar, och så fick jag till sist höra, att du satt här och lekte och jollrade.
— Det var ett joller om ingenting.
— Allt börjar ur ingenting, broder. Hat, missförstånd, kärlek. Ur ingenting växte hela folkungaträdet.
— Är det för att säga mig det, som du har kommit?
— Om du kunde se mig här nere i dimman, skulle du nog märka, att jag inte står här för ro skull.
— Gör då inga omsvep.
— Vår far tog det så hårdt nyss, att när han kom in till sig, föll han omkull på sängtrappan. Det blef ropadt efter mig, och jag skickade genast efter några kloka gummor. Det
82
