FOLKUNGATRÄDET
Månegarm. Tillfälligtvis förkommet. Värde en örtug eller fyra alnar vadmal.
En ung dominikanermunk från Skenninge, som knäböjde vid båren, reste sig och gick sakta fram öfver golfvet. Det var hertigens biktfader Martinus. Han tog upp ett bref, som låg nedfallet bredvid drottningens stol, och räckte det åt Valdemar.
Konungen vecklade upp det och ögnade först likgiltigt på underskriften, men sedan blef han hvit som lärft.
— Ett hemligt bref från en dansk riddare till Sofia! — stammade han. — Och han kallar henne käraste vän!
Munken försökte att uppfånga en blick från Magnus, men hertigen såg envist på bordsskifvan. Då drog Martinus ned hufvan öfver sitt bleka ansikte och återvände till sin plats framför den döde.
Drottningen kände förskräckt i sin rocksäck, ur hvilken brefvet nyss hade halkat ut vid hennes vreda rörelser. Då hon märkte, att den var tom, gömde hon ansiktet hos systern.
— Här i rummet bör talas sakta — sade hertigen med en handrörelse mot den höljda
90
