Den här sidan har korrekturlästs

X

begagnande af ordet norrœnn, som det vi här charakterisera. Redan gamla Isländska lagboken Grágás, hvaraf äldsta qvarvarande handskriften (codex regius) visserligen icke är mycket yngre än året 1200, och af hvars stadgar det hufvudsakliga måste vara äldre än Christendomen, gör i Vígslóði, cap. 37, den mest bestämda skilnad imellan danskir, sœnskir och norrœnir. Äldre och yngre Vestgötalagen (Schlyters ed. pp. 13 och 120) likaså: «Drepr maþr danskan mann ällä norenn mann».[1] Och buru man inom sjelfva Norge, på den tiden, då literaturen var i sin högsta blomstring, nämligen i början af 1200:talet, plägade betrakta Svenska folket i motsats till Norröna-folket, icke såsom en del af detta, visa orden i Kung Håkan Håkanssons saga, c. 2, der talet är om Jarlen Håkan Galen, hvars fader var Svensk: «en jarl væri þó útlendr at föður kyni en eigi norrœnn», ɔ: men jarlen vore dock, i afseende på sin fäderne ätt, en utländning och ingen «norrøn» man. Alltså var en Svensk icke norrøn, och Svenska språket, ehuru nordiskt, icke norrönaspråket. Egentligen är också nyare benämningen »Norsk» i etymologiskt afseende alldeles det samma som norrønn och «nordisk», ty «Norsk» är sammansatt af detsamma «Nor» eller «Nord», som ligger i Noregr, Norðmenn, med afledningsändelsen -sk, hvilken likasom -rœnn betecknar ett härstammande från, hänhörande till, och fullkomligt svarar emot Tyskarnes -isch. Derföre skref man ock ofta i 15:de och 16:de hundratalet nordsk i st. f. «Norsk».[2] Benämningen «nordisk» tillhör blott sista århundradet och röjer redan i sin form något oäkta, enär ändelsen -isk är omedelbart upptagen från Tyskan och ej har sitt hem i våra språk, der rätta motsvarande formen är

  1. Likaså i Sårmålabalken 3: danski ok norinn égu bøtr á sarum sum hérlenzkr maþr. Och i Konongsb. står "noren konongr" alldeles synonymt med det nyss föregående Noregs konongr, hvarest två varianter äfven hafva "noren".
  2. T. ex. Peder Syv.