Den här sidan har korrekturlästs
XI

«-sk». «Norsk», «Nordsk» är alltså ändock till formen identiskt med «nordisk», och en distinction mellan hvardera likaså oetymologisk, godtycklig och konstig som imellan namnformerna «Johan» och «Hans». Saken är den, att sjelfva begreppet «nordisk» tillhör det moderna tidhvarfvet och den Tysk-historisk-philosophiska scholan; och, der frågan är om Tysk philosophi, räcker vårt eget ordförråd ingalunda till, utan nya måste hemtas från Tyskarnes magazin af dylika saker. Eljest svarar Tyska «norwegisch», Engelska «norwegian», Latinska «norvegicus» ej emot vårt «Norsk», men emot en form, hvilken, om den hade funnits i vårt fornspråk, måste ha ljudit norvegskr. Detta förstod man ganska väl i medeltiden, då man i Latinska diplomer mycket oftare skref noricus och noricanus (nor-icus = nor-rœnn norsk) än norvegicus. Ännu i dag hafva Skottar och Engelsmän jemte norwegian äfven den äldre formen norse. Förhållanden, hvilka nedanföre komma att närmare omtalas, hafva, märkligt nog, bragt de flesta Skandinaviska språkforskare till att glömma, dels att orden Noregr, Norðmaðr, Norrœnn, såsom redan är visadt, äro inom samma kategori, ock att inskränkandet af Norrœnn till Norge icke i någon mån är våldsammare och godtyckligare än af Noregr och Norðmaðr till samma land, dels att sjelfva det nyare ordet «Norsk» till sammansättning och begrepp är identiskt med norrœnn. Om man icke hade glömt detta, skulle visserligen icke så många Svenskar och Danskar vara belåtna med att kunna räknas under Norrönatungans folk, ɔ: Norska folket.

Det medges väl i omtalta kritik, «att adj. norrœnn är vanligt i den speciela betydelsen 'Norsk'; men», tillägges der, «dess egentliga och generela betydelse är nordisk, nordlig, hvarföre den substantiviserade femininformen deraf, Norrœna, som äfven betyder nordanvind (hvilket alltför illa skulle öfversättas med »Norsk vind») måste tolkas med Nordiska, nämligen Fornnordiska, Fornskandinaviska, d. v. s.