Wid de flesta dylika ord, der frågan är om localförhållanden, har det comparativiska och superlativiska adjectivet den omljudna formen (s. nyrðri, efri o. s. w.), adverbiet den oomljudna, eller bildningen med a (norðar, ofar).
§. 76. Adverbia utan comparation. Af mesta
wigt att märka äro de pronominela, näml.
| Demonstrativa: | þar, der; þá, då. |
| emphatisk: | þarna. |
| Interrogativa: | hvar? huru? hvi? (egentl. dat. af pron. hvar), hwarföre? |
| Anm. I stället för hvar finnes äfwen hor, horo, huro. | |
| Indefinita: | hvar, collect. hvarvitna, hvërvitna. |
| Negativa: | hvargi, hvargin, hvërgi, hvërgin. |
§. 77. Præpositionerna hafwa i de aldra äldsta språklemningar merändels dubbla former, en kortare, hwilken nyttjas conjunctivt, före ordet, och wanligtwis skrifwen i ett med detta; en längre, hwilken nyttjas mer absolut, der præpositionen antingen har tonen, eller står bakom ordet, eller adverbialiter. De kortare former, hwilka wanligtwis finnas, äro fyr eller fyri, und, ëpt, ur, a och i; t. ex. fyr Guði, för Gud; und himni, under himlen; ëpt föður sinn, efter sin fader; ur húsi, ur huset; afleti (eg. á fleti), på golfwet; ilandi, i landet. De absoluta formerna äro: fyrir, undir, ëptir, á, í; t. ex. at vera ëptir, í lanði; och dessa former äro äfwen i de flesta handskrifter de wanliga. Rättast wore ock utan all twifwel att skilja mellan at conjunctivum och át absolutum (deraf Sw. åt); af conjunctivum och áf absolutum, fra conj. och frá abs., til conj, och till abs., við, með conj. och viðr, meðr abs.; men denna distinction är icke upptagen i wanliga orthographien, lika litet som den mellan a och á, i och í.
Anm. Præp. frá ljuder i F.-Sw. frán. I stället för fyri, fyrir finnes ofta firi, firir.
