- Conj. utan afljud.
- ráða, råda; ráð, råd; lëika, leka; lëikr, lek (F.-Sw. lèka, lèkr).
§. 82. Secundär ordbildning. Afledning.
Afledning sker genom inskjutande af wissa bokstäfwer eller stafwelser
imellan roten och flexionen:
Afledningen är a) ren, då de inskjutna bokstäfwerna endast äro vocaler; eller b) oren, då den består både af vocaler och consonanter.
Rena afledningen sker 1) genom en af de trenne primár vocalerna a, i, u, eller 2) genom twånne af deßa, antingen ia, na eller ui. Till följe af det i §. 27 anmärkta, förändras bock i och ui alla deßa combinationer till deras halfvocaler j och v, hwarwid dfwen reglorna i §. 21 åro att anmårfa: Vocalista afledningsbokstäfwer ȧro sålunda: a --- v- ja va
Afledningsvocal a. Mycket sällsynt. Förekommer endast i swaga verber af VII Conjugationen, kl. ß; och år áfwen der syncoperadt, utom i wissa former, såsom præs. ind. singular; imperativ och præteritum; t. ex. kalla; roten är kall-, afledningen a; infinitiv skall egentligen heta kall-a-a, men aflednings-a är syncoperadt; det kommer deremot fram uti imperativ kalla: i præs. ind. ek kalla, þú, hann kalla-r, o. s. w. Detta inses bäst genom jemförelse med ett starkt verbum, der ingen afledningsvocal finnes, t. ex. geta: infinitiv slutas med a, likasom kalla, men præs. ind. har endast get - getr, och imperativ get. I Gotiskan finnes båda a’en, dock hopsmälta till ett långt ô. Endast i verber af denna klass är det, som aflednings-combinationerna ja, va förekomma, t. ex. i herja, urspr. har-ia-a; stöova, urspr. stao-ua-a; i præs. ind. ek herja, stöova, imperativ härja, stöðva. J orden synja, byrja, egentl. sun-ia-a, bur-ia-a, utelemnar F.Sw. ofta af ledn. a; formen blifwer sålunda endast t. ex. sun-i-a, 3: synja, men efter conj. VI, 8, præt. sunda, burda, icke synjaða, hwilket år F.N.
Afledningsbokst.: j, v, vj. J forekommer mycket ofta,
