XIV
tillika inbördes åtskilda, sjelfständiga stammar? Sverige med sina öppna slätter, stora skogar och insjöar, Norge med sina trånga dälder och djupa fjärdar förete skiljaktigheter, stora nog att inverka på utbildandet och individualiserandet af en ännu i barndomsåldern varande folkstam. Och hvad Danmark angår, så är här ännu ett annat element tillstädes, hvilket måste stämpla charakteren annorlunda än i de två andra länderna: det är närvaron af en äldre Gotisk befolkning. — Anmälaren yttrar, att de här omhandlade skiljaktigheter lära blott vara dialekt-åtskilnader af samma slag som de, hvilka finnas mellan enskilda bygder i ena eller andra landet; men detta är icke alldeles rigtigt, ty en jemförelse mellan alla eller de flesta Svenska och de flesta Norska dialekter skall ofelbart visa, att, om än alla åtskilnader mellan landskapsdialekterna i Sverige vore alldeles utplånade, och endast det gemensamma ur dem alla bibehållet, och samma operation vore företagen i Norge, så skulle dock, efter borttagandet af det, som äfven här till följe af den nära slägtskapen måste vara detsamma i båda klasserna, en stor myckenhet blifva qvar, som icke vore gemensamt, utan skiljaktigt för båda hufvudklasserna; med andra ord, hvarje Svensk dialekt, om än aldrig så mycket afvikande från andra Svenska dialekter, har dock något väsendtligt gemensamt med dem, hvilket just är det charakteristiskt Svenska, likasom Norska dialekter, ehuru inbördes skiljaktiga, dock hafva alla något gemensamt, hvilket är det charakteristiskt Norska och skiljaktigt från det charakteristiskt Svenska. Det är detta för hvardera klassen gemensamma, hvilket ovillkorligt stämplar hvarje Svensk dialekt såsom Svensk, och hvarje Norsk dialekt såsom Norsk, och båda hufvudklasserna såsom underafdelningar af en högre enhet. Och det var medvetandet häraf, som förmådde våra förfäder till att iakttaga en noggrann distinction, så att de icke kallade Svenska språket Norska eller omvändt. Ett af syftemålen för denna Grammatik är att utreda de
