XVI
hufvudsakligen äro bevarade i båda Eddorna, såsom gemensamt nordiska, att det, snart sagdt, icke faller någon in att begrunda saken nogare. Men att det ej är så, åtminstone hvad Danmark angår, är icke svårt att bevisa. De fornsägner, Saxo meddelar, äro ojäfvigt äkta Danska, ty de förekommande egennamnen äro alldeles nationala och hafva former, hvilka igenkännas i Danska diplomer; de flesta sägner äro till och med localiserade, ett bevis på deras höga ålder. Men huru skiljaktiga dessa Danska fornsägner i enskildheterna varit från Edda-sägnerna, ser man t. ex. af Saxos berättelse om Balders död, jemförd med Edda-sägnen derom. Medgifva vi också (ehuru ett dylikt medgifvande icke alls är nödvändigt), att mycket genom det muntliga öfverlemnandet kan vara förvanskadt, så blifva dock hufvuddragen qvar; men äfven dessa äro skiljaktiga från yngre Eddans berättelse; Höd, Balders baneman, af Saxo benämd Hotherus, ɔ: Höþr, måste äfven i den oförfalskade Danska berättelsen hafva varit en ung rask hjelte, icke blind, såsom Edda berättar o. s. v. Vi läsa i Saxos lib. 8 en vidlöftig berättelse om Jarmerik, eller, såsom namnet i en bättre F.-Dansk form förekommer i en konungalängd uti Langebecks scriptt. I, 19, Jarmunrek, eddasångernas och Völsungasagans Jörmunrekr, Goternas Ermanarik, Tyskarnes Ermenrich; denna berättelse kan Saxo ej hafva hemtat ur Tyska källor, ty framställningen, till och med namnen, äro skiljaktiga från hvad som förekommer i qvarlefvorna af Tyska redactionen; namnformerna hos Saxo äro äkta Danska, och berättelsen localiserad; men hon är äfven till den grad skiljaktig från eddaberättelsen, att all tanke, om att Saxo skulle hafva ens känt denna, måste vara omöjlig; och dock är denna samma Jörmunreksägnen en bland de förnämsta och vigtigaste i Edda-kretsen. Häraf visar sig tydligen och oemotsägligen, att hvarken äldre eller yngre Eddans sånger och berättelser, lika litet som någon annan derpå
