grundad fornsaga eller qväde, framställer Forn-Danska mythologien, och att de sålunda icke heller kunna kallas Nordiska i betydelsen af: «gemensamma för hela norden», utan endast såsom tillhörande en af de tre nordiska nationerna, på samma sätt som Gustaf II Adolf kan kallas en Nordisk konung, icke i den mening, att han varit konung i alla tre nordiska rikena, utan emedan han såsom Svensk äfven tillhörde Norden. Hvad som tillhör en del, tillhör äfven det hela; men derföre tillhör icke den ena delen den andra. Spanskan är Romanisk, och Italienskan är Romanisk; men derföre höra dock icke de gamla Spanska romanserna till Italien, lika litet som Spaniorerna kunna tillegna sig Dante. Jag har annorstädes[1] antydt flera momenter, som ådagalägga skiljaktigheten mellan Forn-Danska och Forn-Norska mythologien. Huru vida äfven Forn-Svenska mythologien hade sina egenheter, kan nu mer af brist på data ej rätt utredas; men sannolikt är det dock i alla fall; åtminstone är den hos Adam af Bremen omtalade offer-ritus i Uppsala mer lik den af Theitmar beskrifna ritus i Hledra på Seeland, än den, hvarom de Norska och Isländska sagorna förmäla; och det är äfven i och för sig naturligt, att mythologien står parallelt med språket.[2] Härmed är icke sagdt, att ju alla hufvudstycken i Danska, Svenska och
- ↑ I en afhandling om Danmarks ethnographiska förhållanden i äldre tider, tryckt i ”Annaler for nordisk Oldkyndighed og Historie, udg. af det kongl. nordiske Oldskriftselskab 1848”.
- ↑ Huru litet åtminstone Hávamál, ett af de största och vackraste qväden i den äldre Eddan, passar på Svenska förhållanden (att icke tala om Danska) i tidhvarf, då verkliga Svear (icke Lappar, hvilkas cranier och skeletter från ett tidhvarf, äldre än all historia, lära finnas) bodde i Svealand, ses bland annat af v. 89, der talet är om att hemta rendjur från fjell, der snön är upptöad. I historiska perioden har renen aldrig nått de Svenska folkländerna omkring Mälaren, då dess natur är att söka de höga trädlösa fjellslätterna, der renmossan vexer, och
