Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Bihang.


Om Runorna.


§. 135. Före Christendomens införande, då Latinska bokstafsskriften medbragtes af Katholska presterna, kände wåra förfäder ingen annan bokstafsskrift än runskriften. Runbokstäfwerna skrefwos icke med bläck och penna; de blefwo inhuggna eller ingräfna i sten, metall eller trä och hade dertill den mest beqwäma form, enkla verticalstreck med några få anbragta märken. Runornas ursprungliga sammanhang med eller härstammande från Latinska och Grekiska skriften faller skarpt i ögonen; dock inses äfwen lätt wid sammanläggningen, att dessa skriftecken måste hafwa genomgått många förändringar och wandrat genom en mängd så kallade barbariska folkslag, inan de stadnat wid Nordiska runskriftens enkla och grofwa drag.

Runskriften fortfor att begagnas till inscriptioner, till och med, ehuru mycket sällan, i handskrifter, äfwen i flera sekler efter Christendomens införande; men hon förlorade nu mer småningom sin enkla ursprunglighet, påwerkades genom punktering, sökte endast att ersätta hwar och en Latinsk bokstaf samt upphörde sålunda, fastän i flera afseenden fullkomligare, att wara lärorik för palæographien och ljudläran och blef nu mer blott ett ersättningsmedel för Latinska skriften. Det är derföre den äkta, gamla och enkla runskriften, wi här närmast willja hafwa för ögonen. Med all dess enkelhet är hon dock alldeles tillräcklig för språket, på dess äldsta och renaste stadium.

Runristarne woro olärda män, hade naturligtwis aldrig granskat grammatik och orthographi, och stafwade således endast