sednare beteckningen; den förra kallas stundom, till skilnad från
den sednare, kné-sól.
ᛏ är T eller D; skrifwes afwen ᛐ. Namnet är Týr, ↄ:
krigsguden.
ᛒ är B eller P. Såsom namn uppgifwes «bjarkan»; dock är
denna form troligtwis origtig, och björk att föredraga
såsom rätta namnet. Äfwen i Anglosaxiskan är namnet bere
eller beore.
ᛚ är L; namnet lär i äldsta språkformen warit LAGUR,
sedermera F.-N. lögr, F.-Sw. lagr, lag, wätska.
ᛘ är M; namnet är maðr, eller maþr, man, menniska.
ᛦ är urspr. R finale, hwilket, i synnerhet der det står såsom
flexionsmärke utan vocal, har blifwit uttaladt med en
hjelpvocal (se §. 10), ja till och med nu mer i wissa trakter af
Norge (må hända äfwen af Swerige) uttalas mer vocaliskt
än consonantiskt (se I. Åsens Norska Gramm. § 55, 59),
t. ex. en góðe (ↄ: góðr), konunge (ↄ: konungr), och
redan tidigt i ändelser, såsom ar, ir, är bortfallet, t. ex.
henna f. hennar. Detta swaga ljud af slut-R lär hafwa
warit wanligt äfwen i uråldriga tider och endast i nyare
Isländskan stelnat till ett hårdt och distinct R. Huru ᛦ kan
komma att uttrycka äfwen ett dunkelt vocalljud, swäfwande
mellan E och Ö, är sålunda lätt begripligt; ja till och med,
huru det i sednare runskriften (dock aldrig i den äkta och
gamla) kan nyttjas såsom Y. I den äkta och gamla runskriften
nyttjas det deremot till att uttrycka E, som lärer wara första
försöket att beteckna detta ljud, förrän punkterandet blef
uppfunnet. Namnet är ýr, båge, må hända rättare ör (ↄ: pil).
Dessutom finnes i mycket gamla inskrifter och i alla
alphabeter äfwen sammansatta mynden ᚮ, i äldsta tider ᚨ,
egentligen ett dubbelt ᛆ, alltså AA eller Á, men i de bästa
inscriptioner, der det förekommer, begagnadt såsom A enkelt
(oaccentueradt) eller dubbelt (accentueradt). Dess plats i
alphabeten är mellan ᚦ och ᚱ, alltså ᚠᚢᚦᚮᚱ o. s. w. Namnet
skrifwes wanligtwis ós och öfwersättes med mynning,
åmynning; dock torde rätta namnet hafwa warit áss, ↄ: en
As, en af Asarne. Icke förr, än bruket af de
