men såsom Ê, t. ex. ᛋᚢᛂᚾ, ↄ: Svênn. Omljudet af det accentuerade Á till Æ betecknas i regeln icke; man skrifwer ᛘᛅᚱ, ↄ: mær (már); dock, der den betecknas i äldsta tidhwarfwet, hade man icke heller någon annan ersättning än ᛁ; man finner derföre en och annan gång ord som ᚠᚱᛁᚾᛏᛅ, ↄ: frænda, f. ᚠᚱᛅᚾᛏᛅ.
Omljudet af A till Ö tillkännagifwes icke heller i regeln; dock är dess betecknande genom ᛅᚢ icke så sällsynt som betecknandet af Ë genom ᛅᛁ. Man finner derföre stundom ᚴᛅᚢᚱᚢᛅ, ↄ: görva o. d . Stundom finnes äfwen, dock mycket sällan, det blotta ᚢ, t. ex. ᛒᛁᚢᚱᚾ = Björn, alldeles i analogi med ᛁ, f. Ë. Och, likasom ᛁ kan komma att uttrycka diphth. AI, sålunda måste ock ᚢ kunna uttrycka diphth. AU, i synnerhet på Swenska runstenar, t. ex. ᚼᚢᚴᚱ, f. haugr, utan att det dock är wisst, huru wida dermed det Swenska Ø eller diphthongen AU (OU, UU, U) derigenom betecknas. Det med V analoga ljudet i F werkar i runskrift ofta omljud i ordet ᛅᚠᛏ, ↄ: ëft, ëptir; det finnes ock skrifwet ᛅᚢᚠᛏ, ᚢᚠᛏ.
Omljudet af U och O till Y, U till Y, O till Œ kan ej uttryckas; man måste bibehålla ᚢ, t. ex. ᚾᚢᚱᚢᚾ, ↄ: norrœnn. Dock förswagas stundom Œ till E (se §. 33), och i dylika tillfällen nyttjas en och annan gång ᛁ, t. ex. ᚾᚢᚱᛁᚾ, ↄ: norrenn.
Beträffande omljudet får dock i allmänhet anmärkas, att det endast är aflednings-omljudet, ej flexions-omljudet, hwilket i runskriften uttryckes.
§. 143. Emedan, såsom wi redan erinrat, runristarne woro
obildade, grammatiske okunniga män, hwilka i skrifsättet endast
följde naturliga instincten, kunde det icke undwikas, att genom
betecknandet af omljudet en oreda eller willervalla måste inträffa.
Då man wid ett tillfälle kunde nyttja A för Ë, kunde man ock
wid ett annat lätt förledas att nyttja A för E och É, ja till och
med för AI, hwilka förwexlingar en och annan gång finnas, t. ex.
SAR, f. sér; STAN, f. stain. Likaså, då man kunde sätta
ᚢ f. ᛆᚢ, trodde en och annan origtigt, att man också kunde
sätta ᛆᚢ f. ᚢ, t. ex. ᚼᛁᛆᚢ f. ᚼᛁᚢ o. d. Dock äro alla dessa
