Den här sidan har korrekturlästs

XX

benämningar i Sverige, hvilket i fordna dagar endast hade sjökust mot östern, varit helt andra, torde näppeligen kuuna nekas.

Af hvad jag här framställt bör man lätteligen inse, att jag ingalunda förnekar tillvaron af något gemensamt nordiskt, Skandinaviskt, om man så vill, för alla tre nordiska nationerna redan i äldre tider, fastän jag icke med anmälaren kan finna något bevisande deruti, att man med begärlighet lyssnar till Oehlenschlägers forntidssånger (hvilka, i förbigående sagdt, med all sin förträfflighet äro till andan mer Tyska än Nordiska), eller att Frithiofs-qvädet finner genklang i hvarje Svenskt bröst. Detta är en af de poetiska, oklara, till känslan ställda vändningar, hvilka man måste hålla en ung, varmhjertad och nitisk man till godo, men hvilka, pröfvade på den nyktra kritikens vågskål, finnas vara för lätta. Hvilket vackert, äkta poetiskt qväde, vore det än Tyskt eller Engelskt, skulle icke finna genklang i hvarje Svenskt eller Norskt bröst? Finna icke Goethe, Schiller, Shakespear lika mycken genklang hos hvarje bildad Skandinav som hos Tyskar och Engelsmän? Men, oaktadt jag erkänner det gemensamma Skandinaviska elementet hos våra förfäder, tror jag dock, att man lagt alldeles för mycken vigt derpå i sednare tider, i synnerhet hvad institutionerna angår, i afseende på hvilka man har gjort en mängd falska slutsatser, från hvad som fanns hos den ena nationen till något motsvarande hos de två andra; likaså att föreställningen, medvetandet hos de tre nationerna, om att de inbördes voro förbundna genom närmare band, än med Tyskar, Engelsmän och Fransmän, visserligen icke saknades, men var mycket oredig, förnämligast i äldsta tiderna med afseende på Anglosaxerna, hvilka icke sällan räknas bland Nordens (Norðrlanda) inbyggare; öfver hufvud var, såsom redan är förklaradt, begreppet «nordisk» på de tiderna någonting alldeles obekant. På några ställen i sagorna och i den äldre Isländska lagboken, kallad Grágás, der det är