Den här sidan har korrekturlästs
XXI

angeläget att antyda det gemensamma i språken, hvilket på ett visst sätt kunde gifva anledning till, i motsats till Tyskan ock Velskan, och för utländningens öra, att betrakta de tre nordiska språken såsom en enhet, nyttjas uttrycket «danska tungan». Denna benämning, hvilken redan förekommer på Olof den Heliges tid och troligtvis är äldre, härrörer otvifvelaktigt från den omständigheten, att den mägtiga Danakonunga-ätt, hvilken, efterträdande den äldre Hledrekonunga-ätten, började med Sigurd Ring och utdog med Knut den mägtiges son Hardeknut 1042, bildade en stor nordisk eröfrings-monarchi på en tid, då man blott hörde litet om de icke så mägtiga och från det öfriga Europa mer aflägsna konungarne i Norge och Sverige, samt, i synnerhet under Ragnar Lodbrok och dess söner, likasom organiserade vikingafärderna i stort och derigenom gjorde Danska namnet bekant ända till ytterpunkterna af vår verldsdel. För utländningen måste åtskilnaden mellan de tre språken vara svår att märka; och, fastän denna åtskilnad af honom märktes, så kunde dock Danskan, det sydligaste och honom derfÖre närmaste af de trenne, likasom det, hvilket tidigast genom utplånande af grammatiska former blef lättast att lära, vara tillräckligt för honom till att hjelpa sig med, hvar som helst han kom i Norden, likaväl som hvarje Norrbo kunde komma fram utan tolk, så långt som Danskan talades. Benämningen Danska måste sålunda vara beqväm till att uttrycka just detta generela, i synnerhet efter det benämningen Norrœna och Norðmenn var inskränkt till Norges inbyggare och deras språk allena.[1] Huru eljest Danafolket, — ett namn, hvilket blifver mer och mer gåtfullt, ju mer man grundar på dess etymologi, — ursprungligen lärer varit en gren af Gøta-folket och

  1. En lärorik analogi med benämningen "Dansk" och "dansk tunga" i Söderboarnes mun framter den i Orienten vanliga benämningen "Franker" och "frankiskt språk" om Vest-Europeer.