Sida:Forn-Swenskan.djvu/23

XXIII

har bevarat de mythologiska fornsägnerna och den fornnordiska skaldekonsten. Man har derföre satt en viss fåfänga i att kunna tillegna sig densamma, åtminstone en del deruti, och detta har man gjort med sådan passion, att man nära nog blifvit ovetande om, att åtminstone äfven Forn-Svenskan lemnat en literatur, hvilken, ehuru af en annan genre och, om man så vill, af icke så nationalt innehåll, dock har ett stort värde och i synnerhet innehåller ett ganska rikt språkstoff. Det är först nu, genom «Fornskriftssällskapets» förvånande verksamhet, som dessa skatter, hvilkas tillvaro man knappt anade, komma i ljuset i ett värdigt skick. Deremot har man hittills, af alltför mycket nit att tillegna sig det så kallade «Isländska» språket, hvilket man föreställde sig vara Sveriges och Danmarks urspråk, gått, såsom ordspråket säger, öfver ån efter vatten och snart sagdt alldeles vanvårdat den verkliga F.-Svenskan och F.-Danskan. Bland andra följder af denna vanvårdnad är äfven den, att, medan Norrønan redan länge sedan varit grammatiskt bearbetad och förvärfvat sig den till lexical behandling oundgängligt nödvändiga normalorthographien, början till ett försök med F.-Svenskan i detta hänseende endast skett i närvarande skrift. En fåfänga, hvilken haft så skadliga verkningar för Sveriges eget språkstudium, gör jag mig icke alls någon samvetsförebråelse af att såra. Jag vet med mig sjelf, att jag i mina undersökningar ledes blott af lusten att efterspana sanningen, höjd öfver all nationalfåfänga; att jag förnämligast bemödar mig att visa F.-Sv.:s jemnbördighet vid sidan af F.-N. eller Norrønan, ja i vissa stycken hennes mer ålderdomliga prägel; och allt detta, på det man må komma till rätta ståndpunkten i detta hänseende för kommande ethnographiska och linguistiska undersökningar. Jag för min del är i min språkforskning kommen utöfver det stadium, på hvilket jag såsom Svensk skulle finna det vara en crèvecoeux att icke kunna tillegna mitt fädernesland Norrøna-literaturen, eller