XXVI
talrikt nedsatt sig, Engelska nationaliteten merändels uppslukat de öfriga ock skall utan all tvifvel äfven en gång uppsluka den Norska, hvilken ännu bibehåller sig genom sin nyhet, genom colonisternas talrikhet och genom sitt isolerade läge, men redan, enligt hvad emigranternas bref och en bland dem utkommande tidning ådagalägga, är på god väg att angliseras. I afseende på Island, förklara icke blott sjelfva de Isländska författarne, den ärevördige Are först och främst, att Island är en Norsk coloni (Íslaud bygðisk fyrst or Noregi) — man kunde fråga: »hvad hafva vi mera vittnesbörd behof?» — utan äfven den pålitliga Landnáma, hvilken i detail genomgår colonisationshistorien samt colonisternas genealogier och i början säger: «Ísland fannsk ok bygðisk af Noregi», visar, att af det hela antal landnamsmän (ɔ: colonisthöfdingar, hvilka delat landet mellan sig), något öfver 350, voro endast 11 Svenskar eller af Svensk ätt (deribland ändock räknad Helge magre, ehuru född på Irland af en Svensk fader och en Irsk moder), 16 från Irland eller Söderöarna (dock bland dessa endast 5 med Gaeliska namn), 3 från Skotland, och icke en enda Dansk. Man har, — och här röjer sig den pinliga ängslighet, hvarmed man fattat tag i minsta haken i denna sak, — lagt mycken vigt på det, att Gardar Svavarsson, hvilken näst efter Nadd-Odd kom till Island, var af Svensk ätt. Anmälaren tager i sitt «fosterländska nit» äfven munnen något fullare än källorna: «de män (ɔ: Gardar), som först närmare undersökte denna ö och der någon längre tid (en vinter) qvarstadnade, voro (rättare «var») af Svensk börd». Landnáma vet blott, att Gardar var Svensk; men han hade, tillägger hon, hemman på Seeland; hans hustru var från Söderöarna, der han skulle, enligt en berättelse, hemta hennes fädernearf, men blef drifven af storm till Island; enligt andra drog han till Island efter sin framsynta moders och Norrmannen Nadd-Odds anvisning; han vände tillbaka till Norge, såsom
