på, att Norrönaliteraturen var alldeles okänd, så väl i Sverige som i Danmark. Vi hafva redan omtalat, att Saxo alldeles icke vet reda på Jomsvikingahistorien; icke heller vet han i någon mån att berätta så mycket och så ordentligt om Harald Gormsson och Sven Tjugeskägg, som de Norska konungasagorna. Hade dessa varit kända i Danmark, då hade väl Saxo nyttjat dem. Allt detta, i sammanhang med det förut omtaldta, att Norsk-Isländska munarten till och med eger ord,
en med nämda Tyska författare mycket mer öfverensstämmande konungalängd, nämligen (från Ragnar Lodbrok): Björn Jernsida — Erik hans son — Erik, son af dennes broder Refil — bröderna Emund och Björn på Höga, söner antingen af Erik Refilsson eller af en Björn, hvilken må hända varit son af Erik Björnsson, ty något lärer på detta ställe vara glömdt eller förvanskadt i afskriften af den enda cod. af Herv. Saga, der detta stått, — Erik, Emunds son, samtida med Harald Hårfagre — Björn den gamle, Eriks son och år 875 redan hans medregent (se Landnáma) — Erik Segersäll med brodern Olof, Styrbjörns fader — Olof Skötkonung och till en tid brodern Emund (otvifvelaktigt Vestgötalagens Emund Slemme), Eriks söner. Det enda fel i Hervararsagan (utom nämda uteglömmande) är, att Erik och fadern Emund äro satta i omvänd ordning; men att Emund här kallas Anund, är intet fel, ty han kallas äfven Anund i Norsk-Svenska gränsfördraget af år 1270, se ”Norges gamle Love”, II, p. 490, der han rätteligen sättes samtida med Halfdan svarte, å. 850; han måste sålunda vara benämd med bägge namnformerna, af hvilka ”Anund” torde vara den rättaste, emedan de med namnet Jakob, ”såsom intet Svenskt konunganamn”, obelåtne Svear gåfvo Olof Skötkonungs son af detta namn nordiska namnet ”Anund”, hvilket följaktligen måste vara brukligt Svenskt konunganamn. Om Erik Segersälls andra son Emund i Gøtland och derföre ganska visst ”Emund Slemme”, som slöt gränsfördrag med Danmark, nämner blott den nyss utgifna Olafs helga saga (ed. Keyser & Unger), hvilken äfven kallar Erik Segarsäll ”Erik Årsäll”. — Men äfven namnen på de flesta af dessa märkliga konungar, och minnet om deras inbördes strider och tåg till österleden äro spårlöst försvunna hos Svenska folkets chronister. Detta vore omöjligt, hade sagor derom funnits till.
