Och, ändtligen, månne Edda-qvädena, eller Thjodolfs Ynglingatal, båda författade förr än Island ens var uppdagadt, kunna kallas Isländska? Eller diktade skaldekonungen Harald Hårdråde på Isländska?[1] Det vore verkligen detsamma, som ville man kalla Chaucers skaldestycken och Shakespear’s dramer Nord-Americanska, eller Homers sånger Alexandrinska.
Orsaken till, att benämningen «Norröna» dels blifvit missförstådd, dels utträngd af «Isländska», är eljest icke svår att utreda. Sedan Norge under Kalmar-unionens olyckliga vändning förlorat sin sjelfständighet och blifvit ett lydrike under Danmark, infördes bland de högre klasserna Danskt skriftspråk, och konungarne öfver Dansk-Norska riket kallade sig och kallades vanligtvis, så väl af egna som främmande, Danska konungar. I de tiderna, och ännu mer efter absolutismens införande (ja till och med i våra tider), var det sed att benämna undersåterna efter konungen, utan afseende på nationalitet. «L’état, c’est moi», sade Ludvig XIV, och Norrmännen voro således hans Danska majestäts undersåter, kungliga Danska ämbetsmän, köpmän, ja äfven Vardöhus var en kongl. Dansk fästning. Intet under derföre, att benämningen «Norsk» alldeles glömdes, såsom tecken för en egen nationalitet. Hon betecknade endast en localitet; der kunde nog vara tal om
- ↑ Imellertid har Herr A. I. Arwidsson i sin ”förteckning öfver Isländska handskrifter i Kongl. Bibl. i Stockholm” äfven upptagit icke blott verkligen Isländska i localt afseende, utan äfven Norska, hvilka bevisligt aldrig varit på Island, såsom Norrska lagböcker o. d. Huru en Norsk lagbok, skrifven af en Norrman, gällande för Norge, förvarad i Norge, tills den förvärfvades för Svenska Bibliotheket, kan komma att kallas Isländsk, begriper jag icke, och denna benämning måste i synnerhet för utländningen vara villseledande. Enär man ej vill specielt distinguera mellan ”Norskt” och ”Isländskt”, hvilket icke heller är nödvändigt och ofta omöjligt, blifver det, efter hvad ofvanföre är utveckladt, och enligt Isländningarnes egen autoritet det enda rätta, att nyttja benämningen ”Norsk” eller ”norrönn”.
