Den här sidan har korrekturlästs
XLI

rigtigheten af de öfverklagade uttryckena i Läseboken och inser, att benämningen «Oldnordisk grammatik» hos Rask, «Altnordisch» hos Grimm, är mindre adeqvat, emedan båda dessa lärda under denna benämning endast behandlat Norrönaspråket, ɔ: gamla Norska språket, hvaremot de, om benämningen «oldnordisk», «altnordisch» skulle vara rigtig, borde hafva behandlat äfven Forn-Svenskan och Forn-Danskan. Likaså lär man inse, att benämningen «Isländsk» passar mycket väl på nu varande dialecten af Norrönan, som talas på Island, så vida hon sido-ordnas Färöiskan och flera Norska dialecter, med dessa bildande underafdelningar af Norrönan[1].

Att jag i närvarande grammatik ej upptagit Forn-Danskan och derföre icke kunnat begagna hufvudtiteln «Fornnordisk Grammatik», kommer deraf, att de Forn-Danska språklemningar, vi ännu hafva qvar, äro alltför få till att innehålla ett i grammatisk mening tillräckligt språkstoff, ehuru det bästa man har, Skånska och gamla Seeländska lagen, tyckes visa, att Forn-Danskan och Forn-Svenskan voro snart sagdt identiska; deremot är Jutska lagens språk något skiljaktigt och framter en dialekt för sig, hvilken må hända skulle kunna kallas rätta Danskan. De fordna Hledrekonungarne måste, såsom jag i förut nämda ethnographiska afhandling försökt utveckla, hafva talat ett till hälften Danskt, till hälften Gotiskt blandningsspråk, sådant som på de Blekingska runstenarna; de Danska runstenarne med äkta nordisk inskrift beteckna de mägtiga Danakonungarnes tidhvarf, från Sigurd Ring till Magnus den Gode; men dessa konungars och deras höfdingars förhållande till folkmassan i afseende på nationalitet blifver alltid något

  1. Det skulle vara interessant att veta, hvad Färöarnas invånare egentligen kalla sitt språk, ty ”Färöiskt” är uppenbart ett namn, som endast Danskarne hafva gifvit det. Visst är, att folkspråket i det nära liggande och med Färöarne intill skilnaden från Norge förbundna Shetland kallades och ännu kallas Norskt (norse).