rigtigheten af de öfverklagade uttryckena i Läseboken och inser, att benämningen «Oldnordisk grammatik» hos Rask, «Altnordisch» hos Grimm, är mindre adeqvat, emedan båda dessa lärda under denna benämning endast behandlat Norrönaspråket, ɔ: gamla Norska språket, hvaremot de, om benämningen «oldnordisk», «altnordisch» skulle vara rigtig, borde hafva behandlat äfven Forn-Svenskan och Forn-Danskan. Likaså lär man inse, att benämningen «Isländsk» passar mycket väl på nu varande dialecten af Norrönan, som talas på Island, så vida hon sido-ordnas Färöiskan och flera Norska dialecter, med dessa bildande underafdelningar af Norrönan[1].
Att jag i närvarande grammatik ej upptagit Forn-Danskan och derföre icke kunnat begagna hufvudtiteln «Fornnordisk Grammatik», kommer deraf, att de Forn-Danska språklemningar, vi ännu hafva qvar, äro alltför få till att innehålla ett i grammatisk mening tillräckligt språkstoff, ehuru det bästa man har, Skånska och gamla Seeländska lagen, tyckes visa, att Forn-Danskan och Forn-Svenskan voro snart sagdt identiska; deremot är Jutska lagens språk något skiljaktigt och framter en dialekt för sig, hvilken må hända skulle kunna kallas rätta Danskan. De fordna Hledrekonungarne måste, såsom jag i förut nämda ethnographiska afhandling försökt utveckla, hafva talat ett till hälften Danskt, till hälften Gotiskt blandningsspråk, sådant som på de Blekingska runstenarna; de Danska runstenarne med äkta nordisk inskrift beteckna de mägtiga Danakonungarnes tidhvarf, från Sigurd Ring till Magnus den Gode; men dessa konungars och deras höfdingars förhållande till folkmassan i afseende på nationalitet blifver alltid något
- ↑ Det skulle vara interessant att veta, hvad Färöarnas invånare egentligen kalla sitt språk, ty ”Färöiskt” är uppenbart ett namn, som endast Danskarne hafva gifvit det. Visst är, att folkspråket i det nära liggande och med Färöarne intill skilnaden från Norge förbundna Shetland kallades och ännu kallas Norskt (norse).
