LXII
dunkelt; sannolikt tyckes det åtminstone vara, i synnerhet då man erinrar sig, att Sverige måste anses såsom nordiska runornas egentliga hem, att sådana Danakonungar och höfdingar representera Forn-Svensk nationalitet bland Dansk-Gotiska folkmassan.
Hvad nu eljest den dialect angår, som jag i Grammatiken behandlat under namnet Forn-Svenska, och som finnes (med undantag af Gutalagen) i alla så kallade Forn-Sv. språklemningar, skulle jag vara mycket benägen anse henne för att egentligen vara Götiska dialecten. Onekligen är språkformen i de enskilda Svenska landskapslagarne (Gutalagen undantagen) i det hela taget till den grad ense i alla, att man icke kan annat än föreställa sig, det en dialect företrädesvis har blifvit antagen såsom skriftspråk, emedan hon ansågs vara antingen den mest bildade, eller den förnämaste af dem alla, eller ännu af andra orsaker. Nu är der verkligen mycket, som synes vittna om, att man i Sverige, oaktadt Svea-folkets politiska öfvermagt, dock i sednare medeltiden betraktat Götarne såsom det mest berömda och mest ansedda folket. Dels var Folkunga-ätten en Götisk dynasti, och sålunda en Götisk ätt rådande inom Sverige; dels lärer man i Sverige genast från den tiden, då man genom legender o. a. d. lärde känna Romerska berättelserna om folkvandringarne, likasom annorstädes utom norden, hafva ansett Göter och Goter för identiska och naturligtvis satt en nationalfåfänga i att kunna tillegna Götaland den äran, att genom Goternas folkskaror hafva omskapat södra Europa[1]. Kommer nu
- ↑ Goternas vistande i nedra Donautrakterna, der Geter och Daker bott, och det bekanta grannskapet mellan Göter och Daner i norden gaf medeltidens okritiska skribenter tillfälle nog att på det fullkomligaste röra tillsamman Goter, Göter, Geter, Daker och Daner. Redan i ”Forn-Svenskt legendarium”, hvars författande väl är att räkna vid pass 1350, kallas Goternas land Gøtland (s. 452), och Dacien Danmark (s. 376). Huru nitiskt Konung Gustaf I betraktade denna identitet såsom en nationalsak, är bekant nog, af hans missnöje med Olaus Petri, hvilken med en
