XLIV
mått, till hvilket den mindre väl behandlade och i afseende på literära qvarlefvor af ödet mindre gynnade Forn-Svenskan kan hänföras. Genom hennes hjelp kan man bringa de Forn-Svenska grammatiska och phonetiska former, hvilka genom afskrifvares vanskötsel äro förvanskade, tillbaka till det ursprungliga eller rigtiga och så att säga uppfylla de brister eller luckor, hvilka eljest måste finnas. Utan hjelp af Forn-Norskan skulle deremot mycket i Forn-Svenska Grammatiken, om hon ville vara fullständig, synas godtyckligt, just då det vore fullkomligt rigtigt och instämmande med språkets anda. Men äfven på Forn-Norskan kan Forn-Svenskan åter sprida ljus, i synnerhet på ljudläran, likasom i allmänhet det jemförande språkstudiet icke blott är det mest lärorika, utan äfven det mest underhållande.
Den betydligaste skiljaktighet, min språklära
framter i jemförelse med andra arbeten i samma ämne, i
synnerhet med Rask’s, visar sig förnämligast i ljudläran
och verbalflexionen. Sak-kunniga skola genast se, att
jag i ljudläran följt den bana, hvilken aldra först blef
bruten af den utomordentliga man, med hvars namn jag
vågat pryda denna bok. Imellertid skall man äfven
finna, att den bättre och vidare anledningen, jag haft till
att från grunden undersöka de äldre och nyare
språkförhållandena inom sjelfva norden, har gjort det
möjligt för mig att utreda flera analogier och under
bestämda reglor inordna flera phenomener, än som var möjligt
med de ofullständiga hjelpmedel, hvilka stodo honom
till buds. Den beundransvärda, ända in i de finaste
utgreningar genomförda regelbundenhet, hvilken
utmärker Germaniska och i synnerhet Nordiska ljudläran,
måste ovillkorligen ingifva hvar och en, som i grund
studerar dessa ämnen, den känsla af visshet och säkerhet,
som förlänar dessa undersökningar ett sådant behag och
innehåller deras bästa lön. Analogierna framstå så
