Denna literatur nådde i 12:hundratalet sin största klassicitet, på 1300:talet sin största utsträckning. På 1400:talet började språket i hufwudlandet Norrige bland de högre klasserna att urarta och moderniseras, och det förlorade då i allmänhet de strängare grammatiska formerna. Efter föreningen med Danmark infördes i Norrige det Danska skriftspråket, och Forn-Norskan höll sig i sjelfwa Norrige endast qwar bland allmogen i fjelltrakterna, der hon ännu talas, men med stympade grammatiska former. På Island deremot har hela grammatiska byggnaden orubbad bibehållit sig till wåra tider, och språket lefwer der ännu, utan andra modificationer än uttalets i allmänhet och vocalsystemets i synnerhet. Östra afdelningens munart började tidigt att moderniseras i Danmark, der redan på 1100:talet, och må hända förr, de skarpare formerna äro utslipade, och början gjord till nyare Danskan. I Swerige börjar moderniseringen wid pass på 1300:talet, men inskränker sig i ett par sekler hufwudsakligen endast till utplånande af några få slutconsonanter, såsom r i ändelsen ar, och till förblandande af några få former, såsom þøm och þá (§. 69), samt till försämrande af orthographien, der bland annat þ ombyttes till th. Först omkring 1500:talet kan nyare Swenskan sägas taga sin början.
De punkter, i hwilka Forn-Swenskan och Forn-Norskan woro skiljaktiga, behöfwa, såsom noga utredda i efterföljande Språklära, icke här förut i detail uppgifwas. Hufwudsakliga afwikelsen är bruket af diphthonger i Forn-Norskan och deras substituerande genom egna långa vocaler i Forn-Swenskan. I denna enda punkt afwiker Forn-Swenskan något mer från gemensamma urspråket, än Forn-Norskan; eljest står Forn-Swenskan i sina ljudförhållanden urspråket närmare än Forn-Norskan. Man kunde säga, att den förra mest har consonantsystemet, den sednare mest vocalsystemet af ur-Nordiskan. — Tiden, när denna delning af munarterna började, kan af brist på äldre
