Sida:Forn-Swenskan.djvu/89

Verbalfiexion, stark. 37 (eg. oftast oft. li^uniinli s vak vlisuin AS. velink (ost. 6!) (ulum) FN. «tinn c<cs>< . 52 82111 8«l1N (eg. 8lkv») («adv) («ativurn) (zetivinu) Med afiedningsvocalen (^. 38). deVllin sitja d^V 8l»t siitum BLtinn (S. «utinn?) la (eg. l^j, § . !9) Verb. traV», Gotiska tru6»u, lar ock haft obest. formen trev», ty proes. ind. har ek tre^; pr3et. tr»V, traV» vin, troVinn. eta har prsot. sing. icke »t. treA-u» bildar de ofriga kanneformerna af lre^»; kr», lra^- uui, kre^lnn. leia, F.lSw. l^jlila, s»l, kalum, erhaller i prset. part. ett F, lolgiuu, F.Sw. ful^iuu. III:dje Conjngationen. Diphthongiska klasten, der mf. ursprungl. har ! med ps folj. i eller u; prset. sing. forandrar i till » med bibehstlande af den andra vocalen; prsot. plur. och part. utelemnar i och behaller endast den andra vocalen qwar. Verberna med åsted nings^ kunna i andra former an mf. och ast. betraktas såsom saknande H (^. 38), t. et. svilla s. svi^a. Alltsa urspr. /«/. 1 Hl/IF. p^cr t- 1 /i^lVi. /)/<^^, »:, v i l lT li n ll Men ii skrifwes i; iv gsr ofwer till H 6eller jn, (^. 27, 3U); ai ofwergar i F.- N. genom omljud till ei, i F.?S. till s (^. 5); au ofwergar i F.- Sw. till f> (^. 5), och i prnt. part. har F.- N ., som gynnar omwerling i uttalet, o i stallel for u.