bra att ha vid sjukdomar, det skulle vara så bra för värk, om man smorde därmed, så att den voro de fasligt rädda om.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 17 i filen Forna dagars jul i Bjuråker – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu. Bildtext: Fig. 10. Stenfat. Nord. M. 257095. Diam. 0,34 m. Märkt 1822. |
När ljuset tändts, och man så satt sig ned vid bordet, lästes en julbön eller sjöngs en psalm, och så grep man sig an med måltiden, vilken bestod av tunnbröd och smör, och så lutfisk med mjölksås över och beströdd med kryddpeppar. Fisken låg på ett stort flatt stenfat. Potatis till lutfisken begagnades ej, »pele» det var vardagsmat och förekom ej vid kalas eller bjudningar, i hemmen åts den dock till kött. Till grynvällingen, som kom efteråt, gick det mycket mjölk åt, den kokades av korngryn, hel- eller krossgryn allt efter som man hade, och den krävde ett ordentligt långkok; skulle den bli bra, fick den allt koka nästan hela dagen. När den var färdig, slogs den upp på ett litet flatare tennfat, och så ströddes kanel ovanpå. All skimat åts ur samma fat, men nog kunde det i gamla tider hända, att alla ej räknade fisken till skimat utan tog den med alla de fem. Men detta förekom nog ej på själva julafton, då det blott var familjens medlemmar, och då i allmänhet sträng disciplin och tystnad var rådande vid bordet, utan hände det väl
