Den, som först kom upp om morgonen, tände julljuset och gick fram och satte det under julbordet och såg noga efter, om där fanns något sädeskorn på golvet. Gjorde det så, och det var kärnfriskt — vanligen var det korn eller havre — då var det ett tecken till god skörd, men var det slätt och svagt, då blev det kommande året dåligt. Det är ett prov som håller streck, ty det har försökts och prövats många gånger, så att man vet, att det är alldeles säkert. Låg det något rågkorn på korset, var även det ett gott tecken och bådade ett gott skördeår.
Gällde det att ta varsel av silverskålen, som julnatten stått under bordet, så var det första bonden gjorde, när han stigit upp om juldagsmorgonen, att tyst ta skålen och sätta den på bordet. Under natten hade pärlor eller knuttror gått upp i brädden. Ju flera knuttror ju bättre. Hade de gått jämt upp runt hela skålen, så bådade det ett gott och fruktbärande år för hela landet. Fanns det däremot knuttror eller bläddror blott på södra sidan, blev det gott år endast i södra delen av landet, liksom på norra i norra delen, och var det inga bläddror alls, betydde det ett dåligt år. Men råkade man till att glömma skålen, till dess alla i huset hunnit komma upp, då förlorade spådomen sin kraft. Att den annars var tillförlitlig har det givits många bevis på.
Men »sellskålen» användes även till annat på morgonen. Kreaturen skulle ju ha med av jultrakteringen för såvitt ej detta skett redan på julkvällen. I synnerhet hästarna skulle om julen ha bättre foder än vanligt. I skålen slogs litet dricka, litet brännvin och så litet av vart slag av maten på julaftonen, åtminstone i brödväg; några »rimpor» utav allt gavs både åt kräk och hästar, och så sker än i dag på sina håll. Skeden, som hörde till skålen, skulle följa med till ladugården, och med den tog man ur skålen och hällde i ämbaret åt vart enda djur som fanns där. Visserligen var det i en del gårdar den vanan, att korna inte skulle ha något vått från julaftonen och till juldagen om kvällen, då det började att bli mörkt, och det var för att de skulle gå bra hem om sommaren, men jultrakteringen som de fingo smaka på, det var ju så litet, att det inte räknades, det var den vanliga ransonen som de ej fingo. Man hade dessutom
