varvid naturligtvis spisen fortfarande stod på sin plats. Men när då den, som varit ute, tog tången för att slå till, var denna värmd, så att han brände sig.
Man hade även en mängd danslekar, beledsagade av fiollåtar och sång.
»Hejdundrande Lischen,
så koka du fischen,
så kom där en in
som hade ränder i rocken och knappar i hatten
och nosa uppå en gång eller två»,
så ungefär lydde några ord till en låt, orden voro än flera, men gumman som berättade »häkta inte minnas ola, si det ä' snart te tappa tocke där, när de' ä' över 50 år».
Visan sjöngs under det man dansade i ring, och under tiden stod en inuti ringen och hade förbundet för ögonen. När sången tystnat, skulle den ini ringen stående hejda dansen och så gå och nosa och lukta sig till vem som hade stannat framför honom. Alla skulle vara tysta, och så skulle han säga namnet på den han luktade på. Lyckades det ej, fick han stå i ringen en gång till.
Orden till en annan fiollåt lydde så:
» Mitt uppå golvet ståndar en fager ros,
Hon söker sig en gosse att sova hos, att sova hos.
Ja, denne gossen, ja, denne gossen
Han tar (?) sin kos, han tar (?) sin kos».
Men när de som bäst höllo på med sina lekar, så hördes sång utanför, och det blev skrik och skratt, när julbocken kom med sitt följe, och barnen sprungo skrämda undan. Den, som uppträdde som julbock, var klädd i en avigvänd svart päls och utstyrd med horn i huvudet, eller också hade han tagit en »rockkretje» (spinnrocksarm) till huvud, och så gick han på händerna och fötterna, så det var »pin lögn»[1] att se honom. Han högg som en bock och tiggde förtäring; ofta kom han i stort sällskap, och alla skulle de ha för-
- ↑ Uttryck för att något är riktigt galet eller omöjligt.
