Sida:Forna dagars jul i Bjuråker – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/32

Den här sidan har korrekturlästs
59
FORNA DAGARS JUL I BJURÅKER.

plägning. En i sällskapet var utklädd till lapp, den, som hade bästa förmågan att språka, skulle nämligen vara lapp och tigga, han skulle ha både brännvin och mat, en flaska hade han till att samla in brännvin i och en korg eller säck för maten, som det »bakefter» gjordes kalas på vid »juldrickningen» tjugondagen, då allt skulle gå åt som de hade tiggt ihop. Mest var det i byarna åt de stora bruken till som julbocken brukade uppträda. Han säges även ha visat sig redan på juldagskvällen tillsammans med stjärngossar, som gingo omkring och sjöngo den vanliga sången:

»Goder afton, goder afton»,

och det, som då tiggdes ihop, skulle festas upp andra och tredjedag jul.

Nyårsaftonen firades naturligtvis också särskilt festligt med gudstjänst och mat som på julaftonen och så dans. Man brukade även då söka utforska framtiden, särskilt genom att »knacka på sten», vilket dock även kunde ske vid andra tider såsom en torsdagskväll, men helst en skärtorsdagskväll. Man skulle då ha en nyckel, vilken suttit i en dörr under en, somliga säga tre julnätter. Vanligen togs nyckeln till farstudörren, och så gick man på kvällen eller natten med den till en jordfast sten, som man skulle gå omkring motsols, tills man kom »tillhopa», där man hade börjat; därmed var det mycket noga. Då skulle man knacka med nyckeln på stenen, och det skulle man göra tre gånger. När man så hade gått runt och knackat tre gånger, skulle man stiga upp på stenen och lyssna. Men man måste vara alldeles tyst hela tiden. Man fick inte yttra ett ord, icke ens när man gick tillbaka. När man så stod och lyssnade, skulle man få höra, vilken man skulle få till karl eller till kvinnfolk. Hörde en flicka ljudet av en sax, skulle hon få en skräddare — en hammare, en smed — en hyvel, en snickare o. s. v. En flicka hörde en gång en slaga, och det betydde, att hon skulle få en torpareson.

»I rätta fallet» skulle de, som hade det ordningsfullt, ha julhalmen till nyåret och då sopa ut eller bränna upp den. Julkorset följde då vanligen med, om det ej gömdes till nästa jul; var det av råghalm, då var det så fint och prydligt, så länge axen sutto på.