merendels kunna de, som ett felande samwete tyckes göra farliga, blifwa goda medborgare, om allenast samhället litet kan lämpa sig efter deras wilfarelse. Mennonisterna sky för ed, men man kan lika trygt lita på deras ja och nej. Många af dem kunna ej förmås at angripa fienden, men de skjuta gerna ihop penningar til soldaters underhåll. Således kunna flera samweten fela, utan at störa borgerliga enigheten. Ja, under sjelfwa friheten, gifwa sig willfarelser efterhand för sanningens styrka, och aftaga, då de ofta genom förföljelse upretade til en dåraktig nit, sprida sig häftigare, liksom en öfwertäkt eld. Ändteligen, då ingenstädes alla kunna wara utan fel, är det af liten wigt, antingen de fela uppenbart, som i England, eller skrymta, som annorstädes.
§. 11. Egendom har man i et Samhälle, dels såsom Statens Ledamot, dels såsom enskildt. Af det förra slaget äro det allmännas inkomster och hwad därmed förwärfwats, samt det allmännas tjänster. Af det senare är det, som hwar och en för sig äger. Bägge böra Lagarna skydda mot öfwerwåld, och fria ifrån missbruk. Hwar och en Inbyggare bör äga billig del i det allmännas tunga, och fördelar. Ty samhället är gemensamt, och friheten bör wara äfwenså. Landets skatter böra därföre ej samlas genom för dryga utgifter af några få, utan efter egen inkomst bör hwar och en bidraga til det allmännas. Hopp at tillträda Samhällets tjänster och äreställen, bör ock aldrig wara någon wärdig betagit.
§. 12. När tjänliga prof avläggas wid tillträde af hwarje publik syssla; när de, som aflagt sådant, stiga endast til nästa högre ämbete i ordning efter deras tjänstetid i förra sysslan; och när första steget tillhörer den, som först wisat sig skickelig därtil; så komma ej tjänster i owärdiga händer, så kan ej hög släkt, penningar och gynnare, säkrare befordra, än egen flit och skickelighet.
§. 13. Inga prof äro lättare och påliteligare, än förhör i kunskapen och utöfningen af det, som hörer til syslan. Sådana brukas för Präster hos oss, och för alla ämbetsmän i China. Men det är därwid ingen konst at ogilla den bästa, om man får fråga hwad man wil, och dömma, som man wil. Därföre behöfdes at wid hwar och en sysla utsätta wissa wetenskaper, wissa instruktioner och förrättningar, för hwilka man må wara förbunden, at göra offentelig räkenskap.
