gräsplanen i långa hopp med svansen i vädret, uppför planket, för att komma under tak.
Professorn var litet nervös, nästan högtidlig; hans son hade nyss underrättat honom om att Clara var illamående. Doktor Bentzen, som var husläkare der uppe, hade också varit inne på kontoret, för att meddela professorn, att den unga fruns nedkomst var för handen.
Lövdahl arbetade tankspridt, såg på uret, som stod på kakelugnen med den stora spegeln, eller rättade sig litet i stolen och såg in i spegeln, han tyckte om att sitta så att han kunde se sig själf.
Då anmälde Marcussen bankdirektör Christensen.
Professorn blef oangenämt öfverraskad. Hvad kunde bankdirektören vilja i dag? De hade nyligen, i förgår, träffats på ett direktionsmöte för fabriken; det gick icke fullt så bra der ute som man hade väntat.
Stämningen hade varit litet besynnerlig. Kom nu bankdirektören redan i dag i detta väder, och dertill midt under hans oro för huru det skulle gå der uppe hos de unga?
»God morgon, herr bankdirektör! Är ni ute och går i stormen?»
