Der funnos så många saker, som fröknarna Meinhardts tarfliga sofrum aldrig hade känt till; och der var en lyx och en smak i utstyrseln af det hela, som fullständigt imponerade på henne.
Hon kysste sin man och sade: »Ett sådant sofrum har jag alltid önskat mig.»
Alldeles hänryckt gick han för att släcka ljus och lampor och se till, att våningen var i ordning och fönstren stängda; och slutligen kom han in i sin hustrus lilla rum och stannade framför det japanesiska sybordet.
Från sin tidigaste barndom hade han varit van vid att se främmande samla sig omkring denna praktpjes, så att han hade kommit derhän att anse den för att vara något af det märkvärdigaste och vackraste i verlden. Hvarje fjäder kände han till på den brokiga falken och de sneda ögonen i jägarens gula ansigte.
Och medan han stod der, mumlade han: »Den gamla möbeln, sade hon — det menar hon inte — hon menade inte något ondt med det.»
