»Nej, gossen min, kramp är det inte; det vill säga —»
»Du är inte säker på det! Låt mig komma in, låt mig se honom.»
»Nej, nej! Var nu lugn. Jag skall gå in; möjligen är alltsamman bara litet feber.»
»Grå in, pappa! Skynda dig och kom igen och tala om för mig. Herre Gud, om vi skulle förlora honom!»
Han stod vid fönstret, medan fadern var inne i sängkammaren; han stod och såg ner i den gamla instängda trädgården, der han hade lekt som barn; gräsmattan grönskade och lindarnas knoppar svälde.
Men intet minne, ingen tanke fick rum i hans hufvud, utom denna enda skräck, som i hans lättrörda fantasi växte från en ond aning till en half visshet: det måste så vara, han skulle mista honom. Ingenting var mera antagligt; svag och ovanligt liten var gossen, och med svårighet hade han kommit till verlden. Dogo ej friska och normala barn masstals i den åldern? Nej, det fans intet hopp, han kände det så tydligt.
Pigan kom från köket för att underrätta om, att nu var vattnet varmt, och professorn gick ut för att göra badet i ordning; då han
