gick förbi Abraham, sade han lugnande: »Det är bättre.»
Men Abraham trodde ej på det; och tiden gick; ute i köket hörde han dem slå vatten i baljan, men inne hos lille Carsten var det alldeles tyst, icke det minsta ljud af hopp.
Doktor Bentzen kom ut.
»Nå, doktor?» Abraham trodde, att allt var förbi.
«Åh, det går bra, riktigt bra,» svarade doktorn; och då pigan och professorn i det samma kommo bärande med gossens lilla badbalja, sade han:
»Jag tror aldrig, att vi behöfva något bad, du Lövdahl! Pulsen är nu alldelel normal — litet svag; men annars är barnet alldeles lugnt.»
Begge läkarne gingo in igen, och Abraham stod qvar framför den rykande baljan och lyssnade; han kunde ännu ej få mod till att hoppas; pulsen var svag, sade doktorn.
Efter en lång, lång stund kommo de två ut igen; de smögo sig helt sakta och togo varsamt i låset; Abraham vände sig emot dem med en fråga i hvarje min i sitt förvridna, ångestfulla ansigte.
»Han sofver; all fara är förbi,» hviskade professorn.
