säga att spara; här tog fru Kruse ifrigt itu med stickstrumpan, för att sticka bort de tankar, som nu ville fram.
Då välståndet i huset hade börjat ökas och närma sig rikedom, hade fru Kruse en söndag i kyrkan hört prosten Sparre, som nu var biskop, predika öfver den texten: »Ej guld, ej silfver, ej koppar skolen I hafva i edra bälten.»
Det var midt på sommaren och långt till offerdagen, så att prosten tog allvarligt itu med rikedomen och de rika; och som om han på en gång ville göra sig qvitt den saken för året, samlade han i sin predikan allt det, som står skrifvet om rikedomen, både de två kjolarna och ynglingen, som hade många egodelar, den rike mannen och Lazarus, kamelen och nålsögat — det fans der alltsamman.
De, som kände och umgingos med prosten, visste väl, att detta tal mera var till tröst för de fattiga än till tuktan för de rika; men för fru Kruses ärliga själ blef denna predikan oförgätlig.
Hon talade med sin man, då de kommo hem från kyrkan, men Jörgen hade just icke tänkt på sig själf under predikan, eftersom han ingalunda tyckte, att han ännu var så rik.
Men nu förklarade hon för honom, att de för länge sedan voro tillräckligt rika till att
