hvad det är för ett, så är det för att jag icke längre tål Mortens stickord.»
»Gud bevare din mun, Peder! Har du också märkt det? —» Fru Kruse såg sig ofrivilligt omkring i rummet —; »men det är ingenting att bry sig om; han menar ingenting ondt med det.»
»Såå? Är mamma så säker på det? Han har nu hvarenda söndagsmiddag talat om hyrorna, huru höga de äro, och huru bra de ha det, som slippa betala någon sådan; och så stämmer hon in, hon, sparbössan hans!»
»Tyst, tyst, Peder! Du är då så faslig med ditt prat. Fredrikke är en riktigt duktig fru. Och du skall inte bry dig om Morten; han är litet underlig, och du vet, att du skulle göra mig en stor sorg genom att flytta.»
»Ja, det visste jag ju, mamma, och derför har jag tålt det i det längsta; men i söndags, då du hade gått ut, frågade han mig, hvad jag trodde ni kunde få i hyra för mina två rum ofvanpå, om jag någonsin flyttade.»
Fru Kruse blef röd i ansigtet: »Och det sade Morten till dig, Peder!»
»Ja, tror du, att komministern generar sig?»
»Han är ju prest, ser du», mumlade modern tveksamt, och denna tanke afväpnade
