henne hvarje gång; hon kunde ej göra mera vid saken, och Peder flyttade.
Men så tog hon sig för att ordna hans nya bostad; alla hans gamla möbler och hvad han eljest behöfde flyttade hon bort till fru Gottwalds hus, och det var en fröjd för henne att se, huru trefligt han fick det.
Då fru Fredrikke nästa gång kom till svärföräldrarne med sin man för att äta middag, sade hon med sitt lilla sura leende:
»Nå, här har ju varit arfsskifte, hör jag.»
Det vände sig inom fru Kruse, men hon svarade lugnt:
»Hvad menar du med det, Fredrikke?»
»Åh, det var bara för att jag såg en sådan mängd flyttsaker, som körde härifrån hela dagen i förgår.»
»Kära, du, det var ju Peders möbler, kan du förstå.»
»Jaså; jag visste inte, att Peder skulle ha hela möblemanget — visste du det, Morten?»
»Nej, men Fredrikke, hur kan du prata så», utropade fru Kruse och försökte småle, »det var naturligtvis bara de möbler, han alltid har haft uppe i sina båda rum.»
»Nej ursäkta mamma, det var det inte.»
»Men jag försäkrar dig, Fredrikke —»
»Ja, mamma behöfver ju inte göra
