en blick på Morten, fortsatte hon i den vänliga och öfverseende ton, som kunde bringa Peder i raseri:
»Ja, när man tycker, att man har råd till det, och inte har någon tanke på de många munnar, som kunde ha blifvit mättade med allt det kött, som här är bortkokadt för att skaffa oss en onaturligt — ja, jag kallar det en onaturligt stark soppa — inte sant, Morten? Och jag tycker det är rent af orätt att slösa så.»
Det kokade och sjöd i fru Kruse; hon visste per köksvägen mycket väl reda på, hvad de fattige plägade få hos den unga prestfrun, men hon kunde ej beqväma sig till att nämna sin välgörenhet och hvad hon gjorde med det kokta köttet; derför sade hon vänligt, men litet darrande på rösten:
»Huru lagar du köttsoppa, lilla Fredrikke? Låt mig få lära mig det.»
Fredrikke blef litet förlägen.
»Ja, det är ju inte ofta vi ha råd att äta köttsoppa; men förra veckan, eller kanske var det veckan förut, då fick du köttsoppa — inte sant, Morten? Kommer du inte ihåg, att du tyckte den var så god?»
»Den var kanske väl så god som mammas», svarade Morten högtidligt.
