man i halft obestämda ordalag gaf ordföranden fria händer.
Stora köpmän i små förhållanden hata alltid hvarandra, emedan den ene icke kan röra sig utan att vara den andre i vägen; men bankdirektör Christensen hade ett alldeles särskildt horn i sidan till Carsten Lövdahl. Och det var icke allenast derför att Lövdahl växte honom öfver hufvudet; nej, Christensen, som från barndomen hade lärt sig handeln och själf arbetat sig upp — rik hade han först blifvit genom sitt giftermål — han kunde rent af icke tåla, att denne pösige vetenskapsman trängde sig in i köpmansverlden och ville spela mästare der.
Genom alla slags intriger och genom att använda hela sitt inflytande hade det lyckats honom att hålla professorn utanför styrelsen för hans bank, der Lövdahl eljest hade varit själfskrifven; och då han nu halft om halft hade de andras bifall till att utrensa Fortunaväxlarna, vände han sig genast till verkställande direktören, hvilken var honom lydig som en hund, och gaf honom de nödvändiga befallningarna.
Marcussen kom derför en dag halft leende och halft häpen in till professorn med ett par växlar i handen.
