Marcussen såg tveksamt på sin chef; han hade fått sin merkantila utbildning i affärer, som mycket väl förstodo att använda sin kredit fullt ut.
»Vi vända oss till Norges Bank och hämta så mycket pengar vi vilja ha», sade han småleende.
»Men säkerhet — valuta —»
Nu tyckte Marcussen, att det kunde vara nog med denna oskuldsfullhet, och han förklarade derför frankt och flytande:
»Vi trassera för det belopp, vi behöfva i dag — t. ex. på O. T. Falck-Olsen i Kristiania med sex dagars sigt, diskontera växeln i Norges Bank och skicka i qväll med posten vår tre månaders accept som säkerhet.»
»Hm, ja, det kunde vi ju göra», svarade professorn; men saken var den att han, som börjat så sent, kunde ej handskas så lätt med växlar som Marcussen; denne imponerade alltid litet på honom och han öfverlemnade gerna sådana saker åt sin högt betrodde förste man.
Marcussen utförde sin plan i en handvändning och gick själf ner till Christensens bank, för att få det nöjet att säga dem några artigheter der nere.
Verkställande direktören vred sig också som en mask under Marcussens skarpa tunga
