våldsamt på axeln; han var hänryckt, full af ifver och lust att ta itu och sätta i verket genast.
Men då han hade gått, stod Peder Kruse länge tankfull med sitt lilla bittra leende, och slutligen sade han till sig själf: »Ja, se sådana bli de, de som kunde ha varit de bästa och modigaste bland oss.»
Abraham gick långsammare, då han närmade sig Steffensens hus; han förberedde scenen, anlade planen och visste, då han tog i dörrlåset, till punkt och pricka huru han skulle säga det och hvilket intryck det skulle göra på dem.
»God afton, Steffensen! God afton, Grete! Det är längesedan vi träffades;» så började han med half röst, som om han vore litet trött.
»Ja, jag kan väl tro, att herr Lövdahl har haft brådtom», brummade Steffensen.
Grete sade ingenting, hon bara lyssnade i glad förväntan.
»Brådtom har jag haft, ja; både med mina egna angelägenheter och med andras.»
Steffensen, som i början hade suttit tvär och trotsig, blef nu orolig. Dessa väntdagar hade tryckt ner honom; det var ej heller att skratta åt: en gammal man med en blind dotter och utan arbete. Visserligen var det sant
