jämn mot Abraham som förr, och i det hon nu vände sitt ansigte emot honom — så spändt, så förälskadt, så begärligt att få beundra honom ännu mera — ja, då hade Abraham ej kraft att afstå ifrån detta enda menniskohjärta, hvars tro och tillit han egde helt; och så gaf han sig till att ljuga.
Hetsad och ledd af hennes frågor blef han uppfinningsrik; han hade så ofta tillsammans med henne ströfvat omkring i en fantastisk sagoverld; denna gång var det visserligen rent af lögn, men det var ändå likt.
Och han refererade hela sitt tal, som han skulle ha hållit och som började: »Jag kommer för att kräfva ut min rätt;» ja, då han väl var i farten, frågade han efter ingenting, han skildrade slutligen huru hela direktionen hade tiggt om att få behålla Steffensen som maskinmästare; men han hade afslagit det, han, Abraham Lövdahl, skulle visa de höga herrarne, att arbetarne kunna hjälpa sig själfva.
Men i detsamma kände han, att han blef blossande röd i hela ansigtet, då han ålade henne att ej säga något om detta till någon, icke ens till Steffensen.
Grete var strålande och märkte ingenting, och Abraham lugnade sitt onda samvete och tog emot hennes beundran. Nu var det bra
