»Vet du, Morten, hvad vi ha förlorat i denna vecka?»
»Ha vi förlorat något?»
»Genom att ha räntepengarna, du vet, på banken i stället för hos Lövdahl ha vi förlorat öfver tre kronor på en vecka; det har jag räknat ut.»
»Jaså!» svarade hennes man modfäldt; och det blef en paus.
Presten satt och läste sin fars tidningar — de lemnades först till de unga — och fru Fredrikke höll på med att sy sig en hatt af en svart halsduk, som Morten ej mera behöfde, emedan han ständigt gick med ett hvitt band om halsen.
»Hör du», sade slutligen fru Fredrikke, »tycker du inte det är tokigt att så der slarfva bort pengarna? Tänk dessa tre kronor! Hvad kunde vi inte ha köpt för dem?»
»Eller gifvit bort, Fredrikke!»
»Ja visst! Tänk hur mången fattig kunde vi inte ha bespisat med de pengar, som nu inte komma någon till godo? Jag tror verkligen du får lof att gå till professorn — ja, ty du är väl säker på honom? —» Och som om bara frågan förfärade henne, riktade hon sina skarpa fågelögon på mannen.
