något och såg ej heller ut till att få något, och Clara satte värde på denna öfverlägsenhet.
Ty i fråga om ekonomisk hushållning måste hon medge, att fru Fredrikke i hög grad var henne öfverlägsen. Visserligen behöfde Clara ej spara, och hon gjorde det egentligen ej heller, men hon hade dock från sin mor ärft ett svärmeri för att snåla på smöret och gömma sockret för pigorna.
Fru Fredrikke lärde henne en mängd knep med flottyr, mjölafredningar, sirap och cichoria och Liebigs köttextrakt icke att förglömma; och fru Clara gjorde det till en samvetssak för sig att undfägna sin man och sitt tjänstfolk med några högst mystiska anrättningar.
Vid andra tillfällen, som vid bjudningar, frågade hon ej efter några utgifter; att vara riktigt slösaktig och liberal, när någon såg det, var i själfva verket hennes natur, isynnerhet med ett raffinemang af gnideri; på samma gång som hon lät kokfrun grassera efter behag med tryffel och ostron, försummade hon aldrig att räkna sviskonen till tjänstfolkets saftsoppa.
För fru Fredrikke var ett besök och framför allt en bjudning i detta hus, der så mycket gick åt, rent af gripande. Hennes fågelögon hängde vid hvad allt som förtärdes och
