honom sprattla under hennes öfverlägsna behandling.
Och han nappade genast; men hon ryckte för tidigt på snöret.
Ty så litet fin Marcussen, än var, så narrade en qvinna honom icke lätt; och då han strax märkte, hvad han skulle begagnas till, fortfor han att vara hennes vördnadsfulle kavaljer, utan att någonsin vilja märka de små vinkarna att komma närmare.
Clara blef öfverraskad och förtretad; detta småstadslejon ville då ej böja sig! Hon ville tvinga honom. Men dervid blef hennes sätt så besynnerligt forceradt, att Abraham en gång vågade säga till Clara efter en bjudning:
»Du skämmer bort den der Marcussen för oss!»
»Hvad menar du?»
»Du gör för mycket väsen af honom; han är ju inte annat —»
»— än din fars kontorist? Det var väl det du ville säga; jo, du menar det allt ärligt med dina talesätt om frihet och jämlikhet; när allt kommer omkring, är du en löjlig aristokrat.»
»Det var ingenting om hans ställning jag menade.»
