hvarandra de i själfva verket lefde, så var det närmast emedan det låg i Abrahams karaktär en bestämd motvilja för att se djupt i ett förhållande, der han kunde ana, att det på bottnen låg något sorgligt eller oroande.
Men det behof af hängifven kärlek, som ej fann något svar hos Clara, vände sig till Grete helt naturligt och utan att han tänkte på något orätt. Abraham visste mycket väl, att han älskade Grete, och han var lycklig af hennes oskyldiga tro på honom; mot alla önskningar utöfver detta satte han sig till motvärn; han hade gifvit sig själf sitt ord på, att han åtminstone i detta fall ville vara ärlig och rättskaffens.
Och som han gång på gång i lifvets småsaker vek af, der han borde ha gått rakt fram, och teg, der han borde ha talat, blef detta förhållande till Grete en tillflykt för ett behof hos honom, som från barndomen tvingats att förkrympa: han kände sig som hennes riddare; hon var helt och hållet i hans makt, men han ville aldrig missbruka den.
Och ändå fans äfven här en skugga. När Abraham tänkte öfver sitt lif, föreföll det honom, som om det vår ett oundvikligt öde, detta, att just han, som i själfva verket så gerna ville ha allting klart och redigt omkring
