»Nåväl, herr professor Lövdahl, kris eller icke kris — en sak är säker, och det är, att Fortuna måste stoppa ju förr desto hellre.»
Det kom så plötsligt, att professorn rent af miste målet och satt ett ögonblick med uppspärrade ögon.
»Skall det vara ett skämt, herr bankdirektör?»
»För ingen del, tyvärr! Jag trodde, att ni skulle helt och hållet dela min åsigt; ni måtte väl ännu bättre känna till ställningen.»
»Ja, det gör jag, och jag kan försäkra er, att det alldeles inte kan bli tal om den eventualitet, ni antyder. Men nu skall jag säga er något, herr bankdirektör Christensen! Ni har allt sedan den dag jag blef verkställande direktör i Fortuna gjort hvad ni kunnat för att störta mig; och då det inte har lyckats er, har ni försökt att skada själfva fabriken; derför kommer ni med alla edra farhågor på bolagsstämman, och af samma personliga skäl har ni fördrifvit Fortunaväxlarna från er bank.»
»Personliga, herr professor?»
»Ja, jag säger personliga skäl, ty allt detta beror på, att er fåfänga inte kunde tåla, att jag blef chef, då Mordtmann afgick; nu vet ni det!»
