Professorn var alldeles utom sig och gick af och an öfver golfvet; Christensen kände sig på näsan och smålog litet bakom handen:
»Vi två ska’ inte tala om personlig fåfänga, herr professor Lövdahl! Det vore bättre, om vi försökte att gemensamt möta olyckan. Denna fabrik är ett misslyckadt företag, låt oss börja med att erkänna det.»
»Alldeles inte, det vill jag på inga vilkor erkänna. Fabriken är bra och ledes bra, men konjunkturerna ha varit oerhördt ogynsamma.»
»Ja, då nödgas jag säga er, herr professor, att mitt ärende hos er i dag var att förbereda er på, att jag på nästa bolagsstämma ämnar framlägga förslag till fabrikens försättande i konkurs.»
»Var så god!» svarade professorn, i det han vände sig och gick fram till det mellersta fönstret.
Han var så upprörd, att han en stund icke förstod; men medan han stirrade ner i trädgården, der crocusarna började visa sig längs vägkanten, klarnade situationen i all sin farlighet för honom.
Fortunas ställning var tyvärr mycket dålig, ingen visste det bättre än han själf, som med stora personliga uppoffringar hade
