»Jag har tio; men jag kan inte göra anspråk på, att herr professorn åter skall öfverta flera — —»
»Åh, var inte bekymrad för min skull», sade professorn och smålog öfverlägset, »de förra fem aktierna, jag köpte af er, sålde jag en halftimme efter med avance.»
»Verkligen?» svarade Christensen artigt. »Vill ni fortfarande öfverta aktierna till inbetaldt belopp?»
»Al pari — som sist — naturligtvis!» svarade professorn; »och då hoppas jag ni inser, att ert förslag om en liqvidation är mildast sagdt olämpligt?»
»Då kan det ju ej längre bli fråga om det förslaget; då jag inte längre är aktieegare, träder jag naturligtvis ut ur direktionen på nästa bolagsstämma.»
Denna vändning var oberäknad; gick Christensen ut ur Fortunas direktion efter att ha sålt alla sina aktier, så var det ett fullt så dödligt slag för fabriken som det andra förslaget.
Professorn gjorde derför en afvärjande rörelse:
»Nej, nej, herr bankdirektör, inte på det sättet! Ni har inte förstått mig riktigt. När jag nu öfvertar edra aktier, så sker det inte
