Marcussen, som älskade lugn, brukade låtsa som om allt gick som en olja.
Han sade derför bara:
»Hm! Fem tusen kronor! All right, herr professor!»
Så som Lövdahls affär nu sköttes, passade Marcussen förträffligt för den; det var just någonting för honom att så der dag efter dag hitta på utvägar utan en bekymrad tanke på följderna; och ju svårare penningtiderna blefvo, desto rikare blef Marcussens uppfinningsrikhet.
Han var van att smyga sig igenom förtretligheter af vida värre art: svartsjuka fruntimmer, bedragna flickor, ofrivilliga svärmödrar, barnuppfostringshjälp, prester och förmanare; kontorets förtretligheter voro en lek för honom.
Att möta förfallna papper med nya, hvilka togo sig ut som valuta; att trassera kors och tvärs, hålla den sig ökande skulden i en ständig cirkulation, hvilken såg ut som en liflig omsättning — det var alltsamman arbete, som låg för Marcussen. Och när han handskades med pengar och värdepapper, var han ej vårdslös och likgiltig, derför att det var en annans; han skulle helt säkert ha skött sin egen affär på samma sätt, om han hade haft någon.
Han var till och med mycket fästad vid
