»Har du några kontanter att låna oss? Marcussen är inte stadd vid kassa.»
»Du vet ju, att jag inte har annat än sparbanksböckerna för byggnadsfonden och för — —»
»Ja, kom hit med det du har, så ska’ vi sätta in beloppet igen i morgon eller en annan dag.»
Abraham skyndade sig att hemta sitt skrin i kontorets eldfasta skåp.
»Se här, pappa! Är det inte ståtligt? Byggnadsfonden bar snart tolf tusen kronor och sjukkassan är heller inte så tokig —»
»Godt — godt —», svarade professorn hastigt och tog böckerna.
»"Vill du ha alltsamman?» frågade Abraham leende.
»Nej, vi ta det vi hehöfva i dag.»
»Och så måste du betala ränta till mitt folk, helst lite rundlig, när du sätter in pengarna igen i morgon.»
»Ja visst, naturligtvis», svarade professorn, som redan var tillbaka vid sin pulpet, der Marcussen väntade.
Nu hade den sista ursinniga kampen börjat för Carsten Lövdahl.
Han skaffade pengar till höger och venster. Till och med aflägsna, små affärsförbindelser
