och berättade hvarandra, att fabriken skulle nedläggas. Det var ingen, som visste, hvar det kom ifrån, men ju ifrigare en och annan var att neka och göra narr af dem, som trodde sådant prat, desto fastare stod det för de fleste. Det låg i luften att vänta något ondt.
Direktörerna i de olika bankerna tordes ej se hvarandra i ögonen. Under de sista dagarna hade det kommit oroande frågor från diverse håll, höfliga uppmaningar att inskränka vissa conti; slutligen hade det blifvit telegram om ytterligare garanti eller rent af nekad kredit för flere namn.
Det var en måndags morgon efter en vecka full af oro, under hvilken Carsten Lövdahl hade trasserat på i det närmaste alla sina affärsbekanta till stora belopp och på delvis alldeles nya papper.
Redan på lördags eftermiddagen hade Marcussen fått ett par oroande telegram, men han lade dem åsido i följd af husets sedvänja: lördags aftonen var professorns spelparti, och söndagen var helgdag.
Men på måndags morgonen hade det samlat sig en packe telegram på Marcussens pulpet — en flock förbannade roffoglar, tänkte han, medan han drog af sig sin våta rock.
Han började med att lägga ut dem öfver
